Det var en gång..

..en tjej som förlorade tron på kärleken. Hon hade blivit helt upp mot öronen förälskad en gång.. i en kille som hon trodde hon skulle ha i sitt liv för alltid. När sen livet kom emellan och förstörde ... trodde hon att hon inte skulle kunna vara förmögen att känna något för någon igen. Hon ville inte känna någonting igen, det var inte värt det..
Men sen helt oväntat från ingenstans dök det upp en person. En person som var lika splittrad som henne och som förstod, en som var snäll och som var lika rädd som hon. Rädd för att känna efter vad det var som höll på att hända. Rädd för att släppa in någon i ens dunklaste rum. Rädd för att släppa taget. Sorgen levde fortfarande i henne men han hade en förmåga att få henne att le, att få hennes ögon att glittra till. Hon var förvirrad. Hur kan man sörja kärleken som försvann samtidigt som man är rädd för att den ska komma tillbaks i en annan skepnad?