Jag är inte redo

för att bli kär.

These shoes are made for walking

Jag har ju hittat ett par skor dårå.. el rättare sagt ett par grymt snygga stövlar. Jag är väldigt picky med stövlar o har letat efter det perfekta paret i sisådär ett år. Jag gick alltså i sneakers hela förra hösten för att inte den rätta stövelkänslan infann sig.

Men nu!! Nu har jag hittat dem!! Det hände förra veckan. Jag o Challe gick in på Vagabond o där stod dem!! Dem perfekta skorna, nej förlåt, stövlarna! Det sa bara klick... Tills jag såg priset. 1200 riksdaler. Ajaj i plånboken. Men wowwow på fötterna.

Jag beslöt att åka till Sthlm för lite betänketid. Väl tebax i Malmö..självklart var jag värd dem!! Om man har letat ett år så va fasiken. Traska till affären igen. Prova 36orna. De satt perfekt. Men ena paret såg slitnare ut än den andre o en detalj saknades på ena stöveln. För 1200 jäkla kronor ska stövlarna vara i perfekt skick så jag gick runt till nästan varje skoaffär i Malmö som kunde tänkas ha samma stövel. Ingen 36a gick o finna nånstans! Vad göra?? Jo hem. Ringa till Vagabond i Sthlm. Kolla storleksläget där. Två par 36or. Jippi!! Kolla me säljaren att de såg ok ut. La undan dem. Ringde syster o fråga om hon möjligtvis vill ge sig in till kungsgatan o köpa ett par vrålschyssta stövlar till mig. Sambon ville. Jag förde över pengar o mottog idag ett mms föreställande mitt fina kap. Men tänker ni, nu e ju stövlarna i Sthlm, du bor i Malmö!? Das plan e som följer.. Syrran lämpa sen över stövlarna till min vän Helena som, om inget händer o hon hittar en sista minutenbiljett, kommer ner på besök nästnästa helg. Medtagandes mina stövlar!! Tänk va, va smidigt!!

Hur dem ser ut? Basict kleena. Inget tjafs på. Trekantsklack. Passar till kjol o byxa. Lagom höga. Slipat skinn. Nice!

It's been a while

But now I'm back. O vad passar inte bättre o blogga om om inte lite funderingar, tankar och frågetecken!? Jag vet inte vad som håller på o hända men nånting är det. Jag har under de senaste veckorna varit off o inte haft lust med någonting, samtidigt har jag varit rastlös o vill att nåt ska hända. Går inte riktigt ihop. Har väntat ett tag med att analysera situationen tills jag varit i Sthlm.. tänkte att jag skulle se saker mer klart efter det besöket. Gjorde jag det? Hm, på ett sätt gjorde jag nog det. Det är grymt skönt o komma hem. Till Sthlm alltså. Jag har världens knasigaste o älskvärdaste släkt. Det är coolt o se alla släktingar o kunna ta en egenskap från en faster där o en från en kusin där o sen pussla ihop alla bitar o se att det föreställer mig. Jag kan lixom bara luta mig tillbaks o bara vara jag. Fast observerande jag. För det är det jag är om jag är på det humöret. Jag observerar, känner av o tar in. Människors känslor, humör o vibbar. Nu kan jag dock hantera allt jag tar in, samtidigt som jag kan vara trevliga Therese som frågar folk hur de mår o vad de gör nu förtiden. Det kunde jag inte förr. Då var jag svår haha.

Summa kardemumma e väl att jag börjar hitta tillbaks till mig själv. Eller hitta nya mig. Tjugosjuåriga mig. Efter att ha hittat något sorts lugn i själen har jag kommit fram till att den rastlöshet jag hade som yngre inte bara berodde på att jag flydde från en del saker utan att det är en del av mig. Jag vill ha utmaningar. Jag vill vidare. Rastlösheten idag beror nog mer på hur jag ska ta mig dit. Backpacka doesn't do it no more lixom. Inte heller stormiga förhållanden. I have to find a new output. Så jag har kommit underfund med att det måste ske genom jobb. Så det är där mina tankar finns. Jag vill ha ett jobb. Ett jobb med utmaningar, kreativitet och ansvar. Jag tror det är det jag vill iaf. Man e ju för fasiken aldrig säker. Samtidigt så vill jag utvecklas till att bli ännu mer den jag är. Det är nästa steg (eftersom jobbsteget inte riktigt kan tas än) Att våga vara den jag är i fler situationer. Jag vet var jag kommer ifrån. Jag vet vem jag är och jag vet vilka som älskar mig och jag dem. Ibland kan man inte förstå att vissa människor kan få en o tveka på sig själv. Men det är just det som händer i vissa sammanhang. Och det händer alla. Jag blir bara så utmattad då jag känner av både min osäkerhet o andras. Dubbel börda...

Nä, nu känner jag att jag börjar svamla lite. Ögonen e trötta o jag ska sova. Men vad är inte ett inlägg från mig om det inte innehåller lite svammel ;). Sov gott alla där ute i världen! Puss.

Chickensoup? Yes please.

Man känner sig aldrig så liten som när man är sjuk och man inte bor hemma, el ens i samma stad som sin mamma. Tänk när man hade ngn som kom o titta till en ibland o man fick vara sådär ynklig som man får vara med ens mamma. Fast ynklig har jag iofs varit ändå, i min ensamhet. Hela jäkla kroppen värker ju. O man svettas floder plus drömmer konstiga drömmar. Vara sjuk suger verkligen. I'll should know.

Borde inte klaga dock.
Mina två roomies knackade försynt på min dörr igårkväll o frågade hur jag mådde o om jag ville ha nåt att äta el dricka.
Min febertopp timades in bra. Jag kommer förmodligen inte missa mitt upprop som är imorgon.
Jag har inte varit sjuk eller haft feber sen i april tror jag (wiiii). Det gör mig dock inte mindre nojig.